Hälften av beslutsfattarna i offentlig sektor saknar tillräcklig IT-kompetens

itkompetensoffentligachefer

Ett ganska provocerande uttalande från affärstidningen Offentliga Affärer, som bygger på en undersökning som TDC har genomfört. (Not 1). Sant eller inte, så väcker det för mig frågan om vad vi menar med kompetens? Vad behöver vi för digital kompetens? Ska alla kunna programmera, veta vad neurala nätverk är, ha koll på SaaS orienterade molntjänster och förstå löst kopplad integrationsarkitektur? Inte riktigt va?

När jag tittar runt efter definitioner och modeller kring digitaliseringskompetens, så hittar jag flertalet modeller som handlar om organisationen i sig, exempelvis SKL (http://eblomladan.skl.se/). Det är den modellen vi följer i staden för att mäta digitaliseringsmålet i styrkortet. Men en organisation i sin helhet är ganska svår att utbilda. För att kunna agera måste man identifiera det till individnivå, eller i alla fall olika roller i organisationen, för varje medarbetare har sina förutsättningar och sammanhang. Jag hittar en mycket lång, komplicerad och ganska abstrakt skrift från Digitaliseringskommissionen (Not 2). Sammanfattningsvis skriver de ”Att vara digitalt kompetent är att vara bekväm i digitaliseringen, som den definieras av digitaliseringskommissionen ovan, och att kunna hantera omvälvningen som digitaliseringen innebär i alla delar av livet utan alltför stora svårigheter.”

Inte lätt att bli klokare av den heller, men en viktig poäng är att de pekar på en omvälvning, dvs det handlar inte om enskild teknik, produkter eller lösningar. Jag kopplade ett tidigare blogg-inlägg till Alexander Bard, som ser att digitaliseringen har en mer fundamental samhällsförändrande påverkan än de flesta av oss inser. Tekniknyheter kommer att accelerera förändringen, men den måste ske igenom oss människor, och därför tänker jag att man inte kan prata om att digitalisering utan att prata lika mycket om mjuka frågor som hårda frågor. Jag tror att de mjuka frågorna kring digitalisering kommer att handla om synen på ledarskap, individens kompetens och vårt arbetssätt. Här ska jag dela några funderingar från min sida kring kompetens i dessa dimensioner.

kompetens

Ledarskap – Det kommer att vara viktigt i ledarskapet, om vi ska lyckas med digitalisering, att jobba med starka målbilder. Det ska var målbilder som är konkreta och attraktiva. Digitalisering handlar i stort om utveckling och förflyttning. Hur ser vårt önskade läge ut? Utan detta händer inte så mycket. Vi kan ju inte förändra oss bara för att förändra oss. Ledarskapet måste också betona utforskande, lärande och utveckling mer än kontroll. I ett traditionellt ledarskap är det viktigare att göra det man sagt att man ska göra (tex traditionell projektstyrning tid, kvalitet, kostnad) än att göra rätt saker. Det måste finnas utrymme i KPI och budget för det okända, att kunna fånga möjligheter. Nu och framåt är det inte alltid cheferna som har svaren, men cheferna ska ge riktning och förutsättningar, kratta i manegen. Därför blir ledarskapet ett serviceyrke, snarare än att springa i fronten.

Kompetens – En av våra största utmaningar är att vi kan för mycket. Vi vet ”hur man gör”. Först får man lära sig i skolan ”hur det är”, sen kommer man in i arbetslivet och får lära sig ”hur man gör”. Mycket av den kompetens vi byggt upp under livet har handlat om att bli duktig på att navigera i det byråkratiska systemet i stora organisationer. Om framtidens organisationer i allt större utsträckning består av mindre organisationer, och framförallt lösare sammansättningar av tillfälliga samarbeten i nätverk, så blir den byråkratiska kompetensen allt mindre viktig. Inom IT pratar man om att i mindre utsträckning bygga färdiga systemlösningar, och snarare bygga förmågor som kan återanvändas i nya sammanhang. Det skulle jag vilja säga gäller vår personliga kompetens också, sluta lära hur det fungerar och ”hur man gör”, utan skaffa dig förmågor som ständigt kan användas i nya sammanhang.

Arbetssätt – De flesta stora organisationer har jobbat länge med ett strategiskt, planerande och kontrollerande förhållningssätt, inifrån och ut. Nya och snabbrörligare organisationer tänker tvärtom. De ser att det är viktigare att vara snabbfotad, rörlig och lärande, att knyta ihop hela flödet som skapar värde för kunden. Det gäller att utgå ifrån kundens sammanhang, och vara relevant i rätt ögonblick och rätt situation, utifrån och in. Det här går på tvären mot hur traditionella organisationer strukturerar sig och styr verksamheten. Har de som sitter närmast kunden störst mandat? Är funktionsorganisationer med experter på var sitt område det mest effektiva för att leverera snabbt och med kvalitet till en kund? Kan budgetpengar snabbt styras om när organisationen upptäcker nya bättre möjligheter, eller får det planeras att göras om 2 år? Här pratar vi om ett fundamentalt skifte i hur vi lärt oss att man organiserar, samverkar och styr verksamheter. Det sitter djupt rotat i organisationsmodeller.

Teknik – I kärnan av det hela kommer teknikfrågor att finnas. Nu pratar jag inte om specifika tekniska lösningar eller teknologier, utan förhållningssättet till ”teknik”, det där läskiga nya som man knappt vågar röra, eller någon annan får fixa. Tänk på att det är mycket som vi tänkt på som ”teknik” innan vi vant oss vid det, tex vattenkran, glödlampor, telefon, flygplan. Jag tror inte att alla ska vara IT tekniker, dvs ha sin utgångspunkt i de tekniska lösningarna. Men kanske behöver vi många fler som har sin utgångspunkt i ett verksamhetsområde, som pedagogik, vård eller kultur, som har ett intresse och driv att utforska och hitta nya vägar att skapa värde för sina brukare bland annat genom teknik. Ska man kalla dem ”koordinatorer för välfärdsteknik” istället? För framtiden kommer det vara helt oundvikligt att nytt teknikinnehåll  kommer introduceras i allt högre takt. Men skillnaden är att vi måste lära oss förmågor, en grundläggande palett av kunskaper för att utforska, interagera med och ta till oss tekniken, inte lära oss färdiga sätt att använda var och en sak. Vi kan inte definiera allt vi behöver lära oss i förväg.

Sammanfattningsvis kan man säga att det troligen stämmer att offentliga beslutsfattare saknar IT kompetens. Behöver de ha det? Jag skulle säga nej. När man ställer frågan på det viset, så låter det som beslutsfattare behöver kunna VAD, dvs lösningar. Låt medarbetarna ordna vad:et. Därför bör inte frågan ställas utifrån IT kompetens, dvs till teknik och lösningar utan mer ses som digitaliseringskompetens, och då pratar jag om förmågan att koppla digitalisering till verksamhet och affärsutveckling, dvs nya sätt att skapa värde för den man finns till för. Och då handlar det istället mer om HUR kompetens, dvs hur vi arbetar systematiskt för att navigera rätt. Det behöver inte vara slumpmässigt bara för att framtiden är komplex, utan det finns metoder för att vaska fram och utveckla rätt lösningar, tex agil utveckling och kundresor. Men oavsett om du inte är hemma på dessa begrepp, så finns grunden i att vara nyfiken. Bejaka förändring, lyssna och lär och ta aldrig för givet att så som du löste ett problem förra gången, är det bästa att göra igen. Våga drömma, och fantisera om hur det önskade läget skulle kunna se ut. Utforska, och nätverka med många olika typer av människor och kollegor. Och det handlar om att testa lära, testa lära. Det kan man också göra systematiskt. Hur många organisationer har denna kompetensen?

Not 1. http://www.offentligaaffarer.se/2016/10/20/tempot-i-digitaliseringen-ar-i-fara-nara-halften-av-it-beslutsfattarna-i-offentlig-sektor-saknar-tillracklig-kompetens/

Not 2. https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=3&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwivxY7lzITQAhVFOpoKHd_9A48QFggpMAI&url=https%3A%2F%2Fdigitaliseringskommissionen.se%2Fwp-content%2Fuploads%2F2014%2F11%2FDigital-kompetens-till-web.pdf&usg=AFQjCNEdn2Kdv-_7SZHR5ie48NDOamHxNw&sig2=quAohp9Wtk6OyTbYuqdIbQ

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *