Roboträdsla? Eller bara felaktig metafor?

robot

God fortsättning och gott nytt år!

Så här när vi byter till nytt år, så kan jag inte hjälpa att bli lite filosofisk. 2017 känns i magen som ett bra år. Jag tror vi kommer att ha mycket bra och spännande digitalisering i världen. Lyssnade på ett radioprogram igår i P4 där några radiopratare filosoferade kring den enormt snabba utvecklingen kring AI (Artificiell Intelligens). Spännande när så nördiga ämnen kommer upp i allmän radio. Medskicken handlade om att vi måste ha en hälsosam samhällsdebatt kring AI, och fokusera på rätt frågor, dvs nyttan och inte på rädslan.

Själv tror jag att mycket rädsla kommer från felaktiga sinnebilder och föreställningar om ny teknik. Fel metaforer. ”Robotar tar våra jobb”, ja visst sjuttsingen kommer de att göra det! Men kanske inte i en humanoid mekanisk form. Det är lätt att få bilden av en terminator som springer omkring och gör saker. Risken med felaktiga metaforer är att vi lätt drar fel slutsatser. Att AI blir mänsklig och kan få onda intentioner.  Att jag själv inte vill bli omvårdad av en robot, utan av en människa. Att det är jättelångt kvar innan tekniken är tillräckligt bra, för jag har ju sett hur klumpiga robotar är. Att robotar måste ha armar, ben och huvud. Robotar kan komma i många former.

Sanningen är troligen att gränsen är flytande till vad som är en robot. Vi har redan enormt mycket automatisering och robotisering i industrin. Intelligenta algoritmer ger dig sökresultat eller förpassar dig till filterbubblan. IBM watson, superdatorn, ger sjukdomsdiagnoser som mänskliga läkare inte klarar. Dvs robotisering handlar i första hand inte om mekanik eller för den delen mänsklig gestaltning. Robotisering är snarare digitaliserad automatisering. Amazon genomförde 7:e december den första helt automatiserade varuleveransen med drönare i England. (https://www.amazon.com/Amazon-Prime-Air/b?ie=UTF8&node=8037720011). En robot kan alltså vara en autonom flygande quad-kopter, och lär ersätta många jobb i logistikbranschen. Ett annat exempel är självkörande bilar, där framförallt Tesla är framstående, men även Volvo och Uber genomför storskaliga pilottester i Pittsburgh och San Francisco i USA. Den ser fortfarande ut som en bil, så man tänker inte på det, men är helt klar en robot. (http://www.theverge.com/2016/12/14/13921514/uber-self-driving-car-san-francisco-launch-volvo-xc90). Den lär ju ersätta väldigt många förarjobb av olika typ.

Ett annat område med stor hype och som är svår at sätta fingret på är IoT (Internet of Things). Det här är något som det pratats om länge. Jag var själv med i utveckling av Smarta Hem i början på 2000. Kylskåpet skulle tala om när mjölken var slut och det skulle Telia ordna åt dig. När det gäller IoT så pratar Ericsson om 50 miljarder uppkopplade prylar. Dvs en massiv mängd av saker ska bli uppkopplade och börja kommunicera. Tyvärr lyser de riktigt goda exemplen på användarfall med sin frånvaro. Jag håller med Oscar Bergh som skrev en bra bloggpost om att det blir mer teknik som pratar med annan teknik och finns för sin egen skull (https://www.linkedin.com/pulse/empati-%C3%A4r-innovationens-moder-oscar-berg). Smart City diskussioner lämnar ofta dig med en bild av en kontrollpanel, där stadens tjänstemän sitter och tittar på datagrafer. Vad får du för bilder i huvudet när du hör om detta? Jag tror vi måste se på IoT med andra glasögon. Grunden i IoT är möjligheten att koppla den fysiska verkligenheten till den digitala, men även som motor för att generera ännu mer data till AI och robotiseringsmöjligheter i den fysiska.

Det första paret glasögon handlar inte om att hitta enskilda användarfall för en uppkopplad pryl. Att en lyktstolpe är uppkopplad kanske är ointressant, och mest kuriosa att man kan styra intensitet, färg och reagera på om någon är närvarande. Men kan man kombinera trafikinformation, med närvarosensorer, så kanske framtidens system kan rutta rätt antal självkörande taxibilar till rätt område där det behövs, så att din väntetid blir max 5 min från beställning. AI kan optimera på ett sätt som människor aldrig kan. Exempelvis slog Googles AI dator deras egna driftshallingenjörer (som är de bästa som finns) med 40% energioptimering efter att de satte in AI i hallen (https://deepmind.com/blog/deepmind-ai-reduces-google-data-centre-cooling-bill-40/). En viktig utgångspunkt för IoT är därför att lyfta blicken ifrån det enskilda användarfallet till att tänka AI först, för det gör Google (https://blog.google/products/assistant/personal-google-just-you/), och vilka övergripande problem som vi vill lösa, och se till att tillgängliggöra så mycket dataunderlag som möjligt från de uppkopplade prylarna.

Det andra paret glasögon handlar om att göra teknik mänsklig. Vi tänker oftast på hur det mänskliga kommer in i den virtuella världen, hur vi ska återskapa saker virtuellt, från sociala kommunikativa funktioner som smileys, till att framställa grafik som beräknar ljusets polarisering så att ögat ska uppfatta det som så verkligt som möjligt fast det bara är datorgenererat i ett spel. IoT är möjligheten att göra tvärtom, att ta smarta digitala funktioner ut i den fysiska världen, och anpassa den för våra villkor, så vi ska slippa lära oss nya tekniska gränssnitt och verktyg. Att göra den mänsklig istället för virtuell. Exempel på det kan vara enkla funktioner, som att strykjärnet stänger av sig när det inte använts på ett tag, eller mer avancerade funktioner som i Berghs exempel med ett sjukhus som kopplade mammans hjärtljud till barnet som låg i kuvös på neonatal. Här är tekniken gömd och anpassad till våra behov. IoT är för mig en möjlighet att inte allting ska sitta bakom en mobil- eller dataskärm, utan de digitala funktionerna kan komma ut till oss i den fysiska världen.

Vilka medskick finns i det här då? Jag tänker att vi måste ha en hälsosam samhällsdebatt kring dessa teknikdrivna förändringar, där vi är eftertänksamma med vilka metaforer vi använder för att föreställa oss framtiden kring digitalisering, dvs att undvika tankefel. Robotar kanske inte är humanoida och Terminator liknande. Och Internet of Things kanske inte är en kontrollpanel i Rådhuset till 50 miljarder prylar. Metaforer är starka kommunikations- och förändringsverktyg för oss människor, men vi bör använda sådana som leder till vårt önskade läge, och jag tror att det handlar mycket om att göra samspelet mellan oss människor och tekniken starkare, inte att försöka ersätta varandra. En metafor jag gillar är ”konversationen”, det mest naturliga sättet att interagera. Denna är starkt på gång och vi ser exempel med både chatbottar och Google Home. Hur utvecklar vi tjänster och designar upplevelsen i en kanal när det inte längre är Googlat och länkat till en hemsida, utan informationen du behöver uppkommer både direkt och dynamiskt i en löpande dialog med kunden. Har vi kompetens att designa sådana gränssnitt? Här kommer hända mycket 2017.

🙂 Ser fram emot det kommande året!

//Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *